Sprang en lite längre runda, en halvmara, i helgen och då slog det mig hur vissa kilometrar är rarare än andra.
Med det lite ålderdomliga uttrycket “rar” avser jag sällsynt eller ovanlig. I detta fallet kan man även se det som dyrköpt.
Vad menar jag då?
Jo, de kilometrar man mest sällan springer är ju de som är längst från starten. Om man till exempel ofta springer 5 kilometer och ibland tar en längre sväng, kanske milen, då är ju kilometer 6, 7, 8 och 9 rarare än de första fem.
Så ju längre man springer desto rarare är kilometrarna på åtminstone två sätt och vis.
Det första sättet är att insatsen för varje kilometer ökar. Sista kilometern på Göteborgsvarvet kostar hela 20 kilometer att få avnjuta. Det är ju ett rejält antal steg man måste utföra för att ens få påbörja den rara kilometern.
Det andra sättet de dyrköpta kilometrarna är rarare är känslan man får i kroppen och knoppen. När man springer längre än vad man är van vid kan det göra ont och vara obehagligt när muskler, senor och ligament inte är vana vid påfrestningen. Det kan även vara intressant att iakta sina känslor och humörsvängningar. Ena kilometern kan man tycka att allt är hopplöst för att nästa känna att man äger.
Man lär sig mer om sig själv ju rarare kilometer man har under fötterna.
Bland de lustigaste upplevelserna jag haft är på några riktigt dyrköpta kilometrar som när jag efter ett tjugotal timmars lufsande såg en livs levande tomte på stigen framför mig eller när jag spurtade de sista minutrarna på ett 48-timmars lopp och fick upp en rejäl fart trots att jag bara stapplat fram sista dygnet. Både intressant och lärorikt.
/Löpelden