Kroppen kändes bra, löpsuget fanns på plats och äventyrslusten trängde på så jag planerade en rutt från Hyssa till Örby i Komoot och gav mig ut på ett litet äventyrspass.
Startade vid husbilsaffären i Hyssna med en rak och fin sträcka. Målet var Örby som ligger strax till höger i vägens förlängning.
Humöret var på topp och blev bara bättre med tiden.
Efter ett par kilometer var det dags att vika in på mindre stig. Lite blöt och halkig men lättnavigerad. Dessutom två-filigt.
Stigen blev suddigare ju längre in i skogen den ledde tills den…
…försvann helt. Nåväl, humöret var fortfarande prima och solen stod fortfarande högt på himmelen så det var ingen panik att hitta till civilisationen igen.
Lade min tillit på Komoot-appen som visade rutten samt min position och riktning och fortsatte lufsandet genom skog och snår.
Efter plaskat i mosse och kravlat upp för en brant kulle kom jag till ett gammalt torp där endast jordkällaren fanns kvar att beskåda. Hoppet att hitta tillbaka väcktes när den lilla vägen från boplatsen uppenbarade sig i en öppning i stengärdesgården.
Ganska snart kom jag ut på en autostrada som ledde ut på en skåneplatt etapp förbi Bårredssjön. Solen sken och livet var underbart.
På vägen mot Hedgärdessjön var det ytterligare en svårframkomlig men kul etapp men ganska snart började jag känna igen mig då jag kom ut på Skene SoIS fina slingor.
Väldigt vackert väder vid änden av Hedgärdessjön fick mig att ta en selfie (i privat ägo) och skicka till frugan. Njöt i fulla drag av att jag sprungit/lufsat (sprufsat?) i en mil och mådde som en prins.
Färden fortsatte på KSKs spår till Storstenen där jag vek av ner mot Kinna-hållet. Trodde det skulle vara söndagslöparstigar resterande väg hemåt men ack vad jag bedrog mig.
Det fanns fortfarande lera att klafsa i så jag tog tillfället i akt och gottade min vänstra sko i ett puddingshål.
Naturen var dock så välordnad att det kom en skotvätt bara ett tiotal meter senare på rutten.
Med rena skor och nytvättade smalben fortsatte jag på den lilla stigen tills…
…även den försvann.
Nåväl, jag hade vittring på ett hus och en större väg några hundra meter bort så strax fanns det platt och fint underlag att sätta fötterna på.
Härifrån var det kända vägar till destinationen och jag kunde öka farten något de sista kilometrarna till hemmet.
Detta pass är så vitt jag kan minnas det bästa genom tiderna när det gäller humöret. Sprang med lätt eufori hela vägen utan några mentala dippar. Mycket märkligt då det var länge sedan jag sprungit såpass här långt. Kanske var det äventyrsmomentet som gladde mig.
Det var första gången jag låtit ett program bestämma rutten helt och hållet. Satte bara start och mål på kartan och sprang som datorn bestämt. Kul och spännande, men ska man ut på lite större äventyr ska man nog ta en noggrannare titt på rutten.
/Löpelden